Det är något som inte står rätt till och jag vill fånga det onda som fjärilar i en hov. Sätta upp det på min anslagstavla, spika fast spöket och ha det framför ögonen. Men det bara flyter iväg. Ibland känns det inte på ett tag, men så kommer det slungandes mot mig med en enorm kraft. Som en luftvåg. En våg som bedövar och får mig att tappa fotfästet.
Men jag kämpar vidare, det gör jag. Jag håller det jag lovat, att fortsätta kämpa. Att inte vara rädd och underlägsen. Trots dåliga dagar med klagoandar överallt, ska jag resa mig upp och rusta mig inför nästa strid. Jag är stark.
Men jag behöver er. Ni som betyder något, ni som sviker men alltid kommer tillbaka. Alltid vänder om och finns där för mig, på olika sätt. Det är i era ögon jag ser min egen spegelbild. Så klar och så levande. Ni är inte många men ni räddar mig från den bittra smaken av ensamhet.
Ingen orkar med att bära en annan människa. Vi måste alla gå på våra egna ben, och när det blir för tungt får vi krypa, åla och rulla oss fram. Allting snurrar runt, och vi måste följa med, måste acceptera. Att finnas till utan att verkligen leva, det är inte värt någonting.
0