Jag har alltid tyckt att det är vackert med ett tomt mörker och små lampor som lyser upp detaljerna.

Sitter just och lyssnar på världens mest pulshöjande låt. Nu när jag ska vara lite seriös (not for once, but still)

Jag kom just kommit hem från min shrink. Det var som vanligt skönt att sätta ord på känslorna, och på ett sätt gräva djupare i all uppdämd smärta.
Och visst kommer vi fram till saker och ting! Hela tiden, till min stora förvåning. Jag slutar inte förbluffas över mig själv och mina egna tankar.

Det är som att se mig själv ligga på ett operationsbord med starka lampor som får ögonen att svida. Det är som att stå bredvid och försöka granska och förstå min egen hjärna. Att försöka tyda och sätta ord på känslorna som flyter där inne. Att se klart i ett grumligt medvetande.

Vi pratade mycket om hur jag ser på mig själv. Jag kom in på hur osäker och rädd jag egentligen är. På kraven jag ställer på mig själv, och på delmålen som alla tycks så långt bort. 

Vi kom också in på familj och vänner. Hur jag agerar olika gentemot olika människor. Hur jag är som person, när jag är trygg och otrygg. Det är viktigt att prata om sådant, det tror jag alla behöver. Det är viktigt att gräva lite djupare, fastän det kan göra ont. Det är viktigt att komma ihåg och reflektera över saker som på många sätt tycks obetydliga.
Men små pusselbitar utgör tillsammans en helhet.

Var är min helhet?