Att få åka till Kåbdalis skulle bli en liten ljusglimt i tillvaron, var det tänkt. Ett alternativ till att bara stanna hemma och knappast göra någonting alls. Ett alternativ som både jag och Sara fick glömma och lägga på hyllan då vi helt plötsligt drabbades av en sjujäkla magsjuka! Tack och hej, skidbackar och pudersnö! Tack och hej.

Det märks väl på lång väg att jag inte är på mitt allra bästa humör. Den positiva anda jag uppfylldes av här om dagen är som bortblåst. Men jag skiter väl i det gångna året. Jag skiter väl i allt det jag känt men framför allt det jag inte känt. Jag orkar inte tänka tillbaka. Orkar inte hoppas om att jag ska ha lärt mig något, varit med om något, som ska kunna vara till nytta i det kommande året.

Jag skiter i de planer och upptåg vi haft. Det som grusats, allt det som bara inte hänt.

.. och jag orkar inte klaga. Vill inte klaga. Kan inte. Att klaga gör lika ont som att tänka tillbaka och känna efter. Att hoppas, hänga och dingla i en svag gren vars rötter slits upp i samma ögonblick som jag börjat klättra uppåt.
 
Jag kan konstatera att det har varit ett dåligt år, men tänk om nästa visar sig följa samma hjulspår och kanske t.om sjunka längre ner i leran? Jag har mycket att förlora, trots att jag befinner mig på botten. Jag kan sjunka längre ner.

Jag vet det nu, att jag kan sjunka genom betong.





.. men jag vet inte vad jag ska göra ikväll.

Gott nytt år.