surasofia -

I dag är en sådan där söndag i farozonen. Jag låg kvar länge i mitt sköna bo av duntäcken och kuddar, vilket alltid är illavarslande. Att sova länge fungerar bra med min kropp, men huvudet brukar aldrig riktigt vakna om jag inte kliver upp innan tio. Efter att ha dragit mig ytterligare en stund i sängen, steg jag upp och gick direkt till datorn, trots att jag vet att det är dömt att misslyckats. Efter att ha suttit och glott på bilddagboken i säkert tjugo minuter gick jag i alla fall upp för att få i mig lite frukost. Det smakade gott. Mamma var sur eftersom hon anser att vi alltid har det stökigt här hemma. Jag kan inget annat än att hålla med henne. Vi är inte ordningssamma. Alls.

Hur som helst gick mamma och Björn en promenad i det bleka solskenet, och jag satte mig framför datorn igen. Efter några minuter tog jag dock mitt förnuft till fånga och började plocka undan samt städa i mitt rum. Det är något jag, p.g.a orkeslöshet, gör väldigt sällan nu för tiden, så jag blev riktigt stolt över mig själv. Mamma också.

Mia och Ellen var och hälsade på en stund, också. Det var trevligt. Vi ses så sällan, nu för tiden. Vi pratade kameror, resor, och sommarplaner. Ja, vi hann t.om klarlägga att jag, min moster och ska åka till London på höstlovet. Det ska blir riktigt roligt. Riktigt, riktigt, riktigt roligt! Det allra bästa är att jag menar det. Jag ser fram emot det. Åh.

I oktober ska jag få en lillebror. Jag har vetat det länge, men inte förrän nu, efter fosterprov och tvekan, tillåts jag berätta om det. Folk frågar hur jag känner, om jag tycker att det ska bli kul. Jag frågar mig själv; "Känner jag alls?"
Trots att depressionens verkan på mig börjat avta och blekna en smula, finns likgiltigheten kvar som en seg hinna över mig. Jag vet inte vad jag ska svara på nyfikna frågor. Vet inte hur jag ska ställa mig till någonting över huvud taget.

Det vår utanför mitt fönster. Kylan finns kvar i luften, men snön är borta. Likaså frosten. Jag känner mig piggare än på länge. Växlingen av årstid har stärkt mig, och jag kan sträcka på kroppen igen. Min långa dvala är över. Jag vill vakna upp nu. Vill finna mig bekväm i alla sorts verkligheter. I min verklighet. I mig.

Jag har spanat in en kille på skolan. Han går i tredje klass, är smal men inte spinkig, och har ett särpräglat utseende. Han är vacker, ja, rent ut sagt. Jag ser mig själv i honom, eller så ser jag bitar av hans personlighet som matchar min. Jag vet inte, om jag bara tramsar. Om jag leker med mig själv och mina känslor. Om jag leker med tanken. Det känns annorlunda, i alla fall. Den här gången känns det annorlunda, och jag vågar ta steget. Jag vill lära känna denna främling. Vill veta om jag kan lita på mina känslor, min intuition. Min smak. Vi får se hur det blir. Förhoppningsvis kommer jag på ett sätt att närma mig honom.

Bonita har blivit ombedd att tala om för honom att jag tycker att han är snygg. Invecklat, jag vet. Barnsligt, ja, det också. Men vad ska jag göra? Hur ska jag kalla på hans uppmärksamhet? Hur ska jag få honom att se mig? Jag tål att bli bortpuffad och ignorerad. Jag gör det. Om jag inte tar steget och försöker fullt ut, kommer jag att ångra mig. Så, håll tummarna, ni som läser detta. Håll tummarna.