Bara att sådant där äckligt uttryck får det att kittla i halsen på mig. Huvaligen, vad hemskt det är med alla dessa sockersöta dikter, sanningsord eller vad de nu kallas. De kommer att kväva mig, jag måste blunda, stänga av öronen.. Det fungerar inte det här. Det gör verkligen inte det.
Nåväl, som jag brukar säga, jag klarar mig nog igenom den här pärsen också. Helskinnad. Säkerligen.
Än en gång har vi förresten en sovgäst här i mitt datarum. En kompis till både mamma och Björn har bestämt sig för att komma och hälsa på i sin gamla hemstad, och väljer därför oss att bo hos. Varför? Det har jag ingen aning om. Vi är den tråkigaste och mest alldagliga familj jag kan komma på. Näst efter några andra kanske.
Mamma jobbar, jobbar, jobbar. AnnaClara går runt och äcklar sig med andra snorungar på dagis. Björn jobbar, jobbar, jobbar med huset som förmodligen ska säljas snart, och jag går i skolan och surar för jämnan. Det låter väl inte direkt som en glad Svensson-familj kanske?
Nej, jag trodde väl det.
Idag när jag skulle hoppa på hojen och cykla till skolan upptäckte jag till min förskräckelse att utomhustermometern stod på plus tre ynka grader! Som grädde på moset öste dessutom regnet ner.
Jag blev förtvivlad och visste inte rikt0igt vad jag skulle ta mig till. Att cykla i det hemska höstrusket var uteslutet, och jag var inte säker på om det gick någon buss.
Alltså fick mamma bli min undsättning. Mamma och hennes varma och ombonade bil. Hon skjutsade mig till skolan, vilket i och för sig gjorde att jag kom alldeles på tok för tidigt då vi dessutom inte skulle ha någon klasstid på morgonen, men det gjorde inte så mycket.
Jag gick på någorlunda lätta ben uppför de två trapporna till skåpvåningen, men där tog det stopp. En kille framför mig försökte enträget öppna dörren, men förgäves. Det gick inte. De hade inte öppnat låsfunktionen än, vi kom för tidigt.
Surmulet frågade jag varför han inte fick upp den, men fick inget svar. Jag frågade igen, och började ta fram min egen sådan där dörröppnargrej, men killen stod bara där i tystnad och tittade smått förskräckt på mig. Jag försökte själv att öppna dörren, men låsanordningen gav absolut inte vika. Jag svor några gånger och gick upp en trappa till bara för att kolla om det gick att komma in där. Det gjorde det.
Haha, stumma killen, I made it!
Well then. Fredag imorgon. Jag ska gå på stan efter skolan, och försöker få med mig antingen Mia eller Sara, eller båda två. Mia ska träna efter skolan, "men kan gå en stund sen,kanske", som hon uttrycker det. Med andra ord är det tveksamt. Jag ska se om jag får något svar från Sara snart, annars går jag ensam.
Det kunde också vara skönt, förutom att andra tror att man är mobbad då. Så är det i Luleå. Faktiskt.
Nåväl,nåväl,nåväl. Jag har ju faktiskt klarat av att skriva ännu ett blogginlägg här denna underbara kväll. Bra gjort av mig, trots att det var ganska fördomsfullt.
Fuck you, ha det så bra.
1