Idag är vädret här i Sveriges sydligaste metropol riktigt uselt och när det inte regnar blåser det istället. Jag och Ida bestämde oss för att åka och shoppa istället för att kasta oss ut i det stora blå.. eller svarta. Det visade sig vara ett ganska bra val, även om Ida inte hittade något billigt nog för hennes tunna plånbok. Vi segade oss runt i det stora köpcentret i flera timmar innan vi till sist bestämde oss för att ta bussen hem.
Vid den stora busshållplatsen, eller busscentret, i stan stannade vi för att byta buss. Vi hade gott om tid på oss innan nästa buss kom och gick ut och in i några affärer en stund. Efter ett tag fick vi syn på en sådan där fristående toalett i plåt, en sådan som spolas och desinfekteras efter varje besök. Både jag och Ida kände oss väldigt nyfikna på denna "framtidens toalett" och bestämde oss för att undersöka den lite närmare. För mig som dessutom var kissnödig passade det perfekt.
Ida tog sig en snabb titt i det lilla plåtklädda utrymmet innan dörren stängdes igen och jag lämnades ensam. Jag fick cellskräck, milt uttryckt. Det var nog det värsta toalettbesök jag någonsin varit med om, och jag blev nästan lite skakis där jag satt. Med fasa läste jag instruktioner om hur lampor skulle börja blinka när det var dags att lämna toaletten, och vad man skulle göra om man blev instängd. Usch, jag lämnade snart det kalla skyddsrummet med den kalla toalettsitsen. Aldrig mer helvetestoalett, aldrig mer.
När vi hoppat av bussen här i närheten gick vi vidare till det s.k kaninhuset där Idas ena kanin sitter incheckad. Det var en fin kanin, och den fick som tur var inga dampryck där den satt i mitt knä. Fast... ibland är det faktiskt lite roligt när helvetet brakar lös i kaninhuset...
Jag minns i vintras då jag och Ida en dag besökte kaninkollektivet. Medan Ida tog hand om sin lille krabat tittade jag runt i, och öppnade, de andra kaninernas burar. Jag klappade,gosade och lyfte de säkert vettskrämda djuren och tyckte själv att jag var riktigt proffsig där jag stod med ett fast grepp om en kanin, och handen lite avslappnat vilandes på en annan. En bur öppnade jag dock inte. Jag hade hört ryktena om dess inneboendes vassa tänder och klor, och höll mig även på avstånd från buren ifall djuret skulle få för sig att kissa på mig.
Ida som var illa tvungen att mata alla kaninerna öppnade i alla fall till sist den fruktade buren och kastade snabbt in torrfodret som spriddes över hela golvet. Detta gjorde visst herr kanin upprörd, då han ilsket formligen kastade sig ner från sin bur. Ida utstötte ett riktigt helvetesskri och jag ställde mig snabbt upp på en stol. Det var ingen tvekan om saken, den här kaninen var inte att leka med.
Efter ungefär fem minuters velande fram och tillbaka om hur vi skulle få upp kaninen i dess bur igen, skred Ida till verket. Hon tog resolut tag om en spade och började skyffla in den under själva kaninen. Jag kiknade av skratt när jag såg henne kämpa med kaninkraken, och påpekade retsamt att halva hennes röv visst önskade visa sig mitt i all tumult. Nåja, efter en hård strid blev Ida vinnaren och efter att hon fått upp kaninen i dess bur och stängt dörren, triumferade hon stolt med spaden som stöd under armbågen.
Så gick det till,ja. Varför jag valde att skriva upp det har jag ingen aning om, det låter säkert inte lika roande som det faktiskt var, nu när jag skriver det.
Jag hoppas i alla fall att ni får en skön fortsättning på kvällen och att ert väder ser åtminstone lite bättre ut än det gör här.
Det fanns inga bättre bilder på oss insatta på datorn, och jag har absolut ingen ork att sätta in nya. De där är nästan läskigt gamla och oseriösa (hoppas jag), men det är fortfarande vi.
Vad beträffar min dubbelhaka tycker jag inte att vi låtsas om den, utan accepterar att den finns där och går vidare med våra liv.
2