Idag började jag klockan tolv och slutade sedan tre timmar senare. Det var väldigt skönt, och jag försökte få med mig Mia eller Sara på stan efteråt, vilket misslyckades. Visserligen skulle några från klassen ta en fika, men jag avböjde. Ärligt talat önskar jag i det här läget inte att umgås mer med mina nya klasskamrater än nödvändigt, även om det låter dumt. Jag menar, vi har ju just lärt känna varandra, och att vilja spendera tid med dem efter skoltid kommer nog spontant för mig om ett tag.
Imorgon börjar vi åtta, har lektioner till när det då blir, och sedan ska jag kanske gå på stan med Mia. Kanske, jag vet inte säkert än. Hon skulle ringa senare, sa hon, och nu när jag tänker efter skulle Sara också göra det. Vi skulle ju hitta på något ikväll, det hade jag glömt. Ring då, din apa!
... Jag tar nog och gör det själv i alla fall. Om man vill att något ska hända får man visst ta tag i saken själv.
Dialing number...
Bajs, hennes mobiltelefon var avstängd. Om jag nu ringer på hemnumret kommer jag att verka som en stalker eftersom det var bestämt att hon skulle ringa. Tror jag. Jag hörde faktiskt lite dåligt eftersom jag satt i ett stojigt klassrum när vi pratades vid sist, men så var det nog. Varför ska alltid jag som ha telefonskräck behöva ringa? Jag gör alltid en så stor sak av telefonsamtalen i sig, det är ju bara att läsa de sju ovanstående raderna så står det ganska klart, tror jag.
Fast egentligen tycker jag nog om att tala i telefon. Det är bara de första skälvande minuterna som kan vara lite jobbiga. Att inleda ett vettigt samtal, få säga det man vill ha sagt. Jag brukar ofta känna att en konversation blir så hemskt distanserad över telefonen, samtidigt som det kan vara lättare att prata ut om något utan ett ögonpar fast fixerade vid en. Ja, jag är kluven vad gäller telefonen. Hemskt kluven.
Babbel,babbel,babbel. Sara har fortfarande inte hört av sig och snart struntar jag i alla farhågor, ringer henne och tvingar henne att komma hit, eller tvärtom, att jag kommer dit.
En annan utväg är också att fullkomligt strunta i henne och fara ut och springa med mamma så fort hon kommer hem. Eller gå en promenad on my own. Eller bada i kvällssolens sista ljus. Det spelar inte så stor roll, bara jag gör något.
Appropå ingenting så såg jag Missy och Natta idag, inuti min skola. Vi hade just satt oss för att ha lektion då de dök upp i trappgången utanför. Jag såg dem genom vindrutan i dörren, och roligt var det. De såg ut som två extremt vilsna men överlyckliga höns där utanför. De vinkade glatt, och jag vinkade tillbaka, glad över att se två välkända ansikten. Helst ville jag gå ut och prata med dem, men jag tvivlar på att det hade gått hem hos läraren, tyvärr. De avlägsnade sig några minuter senare, då de kom på att man behöver en VIP-grej för att öppna dörren till uppehållsrummen. Stackars satar.
Nu ringer jag Sara igen. Signaler.. och SVAR! YES. Hon var på väg hem nu, jag hade tagit fel på tiden. Fem till sex skulle hon vara i stallet och rida på de stackars hästarna som allihopa säkert gått in i väggen för länge sedan. Anyway, nu ska hon bara hem,duscha, och sedan kan vi göra något. Kanske se på "Idol 2006" när det börjar klockan åtta. Det ska bli kul, dels för att jag inte sett på tv på länge, dels för att det programmet alltid är roande att titta på. Särskilt ibörjan, då alla stackars offer sågas - en efter en.
Mitt Msn har verkligen blivit konstigt och visat sig från sin dåliga sida på sistone. Gång på gång loggas jag ut, för att sedan återanslutas igen. Jag misstänker starkt att det har något med vår knäppa internetanslutning att göra. Den fungerar inte riktigt som den ska, och har förstört mycket för mig förut.
Tummen ner för den alltså.
I'd better get going now.
0